Är full av konstiga känslor i kroppen som jag inte kan sätta fingret på just idag. Har precis ringt ett jobbigt samtal som jag för bara nått år sen aldrig trodde att jag skulle göra. Har tömt ut en del av mina innersta problem för en vilt främmande människa. Är helt skakis inombords efter detta. Som ni vet har vi haft våra problem med relationen till vår pappa jag och min syster. Nu är tanken att vi ska ta till hjälp för att en gång för alla kunna lösa det som varit och kunna gå vidare. Vi har försökt så länge på egen hand men aldrig kommit framåt. Vi står och stampar på samma ställe eller tar ett kliv fram i tron av att det blivit bra för att sedan få ta två steg bakåt då allt kommer upp till ytan igen och det gamla tar övertaget. Vi behöver hjälp med att glömma och förlåta. Att lämna det gamla bakom oss och gemensamt bara ta steg framåt. Jag vill ha en bra relation till min pappa igen. Jag vill kunna ringa honom och berätta när det hänt något kul/ mindre kul utan att vara rädd att det blir fel. Jag vill att min pappa ska vara stolt över mig att han ska tycka om mig som den jag är. Jag vill ha en stor lycklig familj trots att jag är en så kallat skilsmässobarn. Ett väldigt känslosamt och uttömmande inlägg från en person som har otroligt svårt för det här med att prata känslor och problem. Helst när det kommer till en själv... Att jag blev sjuksköterska kanske är konstigt i vissas ögon utav den anledningen. Men då handlar det sällan om ens egna känslor och problem. Då har jag chansen att visa vilken bra lyssnare och problemlösare jag är. Det handlar inte om mig. När det kommer till mig själv är det svårare. Orden fastnar i halsen och kan inte komma ut. Det låser sig...