Tänk vad orättvist livet är egentligen. igår skrev jag om stefan Liv som omkom i en flygolycka. Och idag fick jag reda på att en utav mina basgruppskompisar förlorade sin mor inatt. Det är så orättvist, det ska inte behöva vara så. Människor förtjänar inte denna sorg!

Jag hatar sånt här. Olyckor, tragedier, katastrofer. Oavsett om det är en oförväntad naturkatastrof, galna terrorister, äckliga mördare eller helt enkelt en vanlig olycka, så hatar jag det. Det ska inte gå snett. Barn ska inte behöva växa upp utan sina föräldrar eller närstående i ONÖDAN. Människor ska inte behöva växa upp, leva i sorg och bära på frågan TÄNK OM, i hela sitt liv. Det är fan inte rättvist. Det gör så jävla ont i mig.

plötsligt blev mina egna problem som för en stund sen kändes så stora plötsligt väldigt töntiga och små. Nästan så att man skäms att man tyckte att det var jobbigt och ens såg det som ett problem.

Vila i frid Stefan Liv och övriga i Lokomotiv Yaroslavl och alla andra som hastigt och lustigt lämnar denna värld. Jag kan inte göra annat än att hoppas att alla anhöriga på något vis lyckas finna ljuset i tunneln nu när mörkret drabbat dem som mest. Inte idag. Eller imorgon. Men någon dag, någon gång i framtiden hoppas jag att det kann finna glädje och lycka igen. Jag lider med er, det gör jag verkligen!