I morse sa min syster någon klokt och smart tll mig som jag faktist tror stämmer.
"Det svåra är till för att besegras, det är det som är oss starkare"

Och visst är det faktist så, vi stöter på ett problem som vi sedan bearbetar. när vi kommit över det har allt blivit mkt lättare och skönare. dessutom har vi lärt oss något på vägen. när vi sedan stöter på ett liknande problem längre fram vet vi hur vi ska bearbetat det på ett enkelt sätt. vi har lärt oss sen tidigare. dessutom har vi blivit starakre vi påverkas inte av problemet lika lätt längre.

Personligen skulle jag anse att jag är ganska stark. Jag låter mig inte påverkas av allt för små problem.
 Men även jag har mina gränser. Den största naktdelen med mig är att jag håller allt jobbigt inom mig.
Jag drar åt mig allt och håller det för mig själv. Jag trycker ner mig själv till botten på det sättet vilket inte är bra.
Jag lastar på tills kroppen säger ifrån och allt exploderar, då jag inte pallar mer och bara tjuter o tjuter.
Jag måste lära mig att bearbeta mina problem mer och våga lita på andra. Jag kan inte hålla allt inom mig som jag gör utan måste kunna prata med folk. Jag vet att det finns folk i min närhet som faktist bryr sig om mig och som faktist skulle lyssna på mig. Men jag kan inte.
Det beror egentligen inte på att jag inte litar på en utan för att jag helt enkelt inte kan prata om jobbiga saker,
 jag får inte ut det jag vill säga riktigt. Det är jätte svårt.
Jag kan inte vara den allvarliga personen som jag egentligen vill vara i dessa lägen.