Länge sedan något publicerades här. Skrev ett ganska så långt och ingående inlägg om hur terapin går och hur mina tankar varit kring detta för ett tag sen men tydligen kom detta bort. Tänker inte gå in mer på det just nu men kan säga att det går bra och att jag tror att vi kan hitta tillbaka till varandra.

Har även fått reda på att jag inte fick möjligheten att vara koordinator på jobbet. Lite väntat men ändå trist. Köper inte motiveringen dock. Men det som inte dödar härdar. Får se om jag söker nästa år då det är dags att byta ut koordinatorerna igen. Som det känns just nu så kommer jag inte göra det.

Förra veckan tog jag och min syster oss äntligen i kragen och hälsade på vår skruttiga farmor. Skäms att jag inte besöker henne oftare. Den glädjen man ser i hennes ögon när vi kommer är dyrbar. Men man märker att hon börjar bli gammal nu, minnet sviktar och hon går igenom en demensutredning för tillfället. Min envishet har jag nog fått från min farmor, en person som är mer envis än henne får man leta efter. Hjälp är inget man ska ha utan det är bättre att klara allt själv. Tyvärr är hon för envis och ser inte sina gränser vilket ofta leder till problem. Nu senast hade hon ramlat och skaffat sig fina blåmärken pga att hemtjänsten inte fick hjälpa till. Hoppas inte jag själv blir sån när jag blir gammal, behöver jag hjälp hoppas jag att jag inser det oxå.